Ja nu har vi berättat om att det blir planerat snitt för både mina och Andreas föräldrar, även Andreas syster vet (vet inte om bror hans vet däremot..) så nu känns det som om man kan ta och berätta om hela grejen här på bloggen :) Har en känsla av att det finns en heldel som inte förstår (vilket jag kan förstå att man inte gör) och andra som bara är nyfikna.

Kan börja med att säga att det inte är något nytt påhitt, vi har pratat med vår vanliga barnmorska om detta sedan start, och Andreas med inställningen att jag nog var lite fånig (som jag uppfattade det alltså, kan ha fel)  men han förstod ganska fort att den rädsla jag känner inte är minsta fånig utan snarare världigt stark, och sedan han började förstå det så stödjer han mig fullt ut :) Utan frågetecken, med inställningen att "bara Simone och bebis mår bra". Han är det underbaraste stöd jag någonsin kan tänka mig! I v33(32+) var vi till sjukhuset första gången för att träffa en Aurora-barnmorska (en barnmorska som är van att handskas med förlossningsrädda) och prata om alternativ, och ja såklart försöka få bort rädslan. Alternativen vi fick var: Planerat snitt, igångsättning med snittkontrakt, vanlig förlossning med snitt kontrakt och en helt vanlig förlossning. Vi har alltså grundligt gått igenom alla alternativ, risker, fördelar osv, både pratat hemma, läst på nätet(pålitliga sidor då), pratat med BM och AuroraBM om det. MEN dessvärre trts allt arbete är det inget förutom planerat snitt som känns bra. Vi fick med det en läkartid, för att få snittet godkänt och få prata om risker osv med en läkare så man verkligen är säker, och läkaren sade efter en stunds samtalande att hon tyckte att planerat snitt var självklar i mitt fall. Så när vi fått det godkänt av henne var det tajm att prata med narkosläkare om själva operationen (för det är ju trotsallt en stor operation) och annat sånt viktigt. Så allting är klart med datum och allt :)

Att få planerat snitt godkänt var en stor sten som föll från hjärtat! En grym lättnad! Då jag tidigare inte kunnat se att det kommer en tid efter förlossningen, då förlossningen varit en sån stor grej att det stoppat upp all annan förberedande tanke så känns det rätt underbart att börja se den delen av att få barn som verkligen räknas! Det är ju barnet som är det positiva som kommer av det hela :) (Kan tillägga att jag inte alls gillar att vara gravid, men det är ju något ont som för med sig något riktigt riktigt gott och bra^^)

Och innan någon frågar: JA, vi vet risker och sådant. Inget beslut tagit ur tomma luften utan vi har undersökt alla alternativ och sätt.

Säkert någon som funderar på varför vi inte sagt något innan, vilket jag kan förstå. Detta mycket då jag inte har haft ork att prata om det. Att bara prata med Andreas och barnmorskorna har tagit mycket kraft. Och då jag hade förväntat mig mycket mera oförstående och folk som tycker en heldel om att det är fel sov så kände vi att vi inte berättar fören vi vetat säkert. :)


Och NEJ ni kommer inte få veta datum ;) Finns två som kommer få veta (hundvakt och skjuts till sjukhuset på dagen D). Så bara att stå ut ;) Även om jag vet att vissa är riktigt nyfikna ;P Men kan iaf säga att det är mindre än en månad kvar ;D hihi

Btw ska få Andreas att skriva ur sin synvinkel med :)

/Simone